Det börjar alltid på samma sätt. Man har gott om tid, alldeles utmärkt gott om tid. Tentan är om åtta veckor, och åtta veckor är ju en evighet. Man kan ta det lugnt i början, läsa lite här och där, kanske skriva några anteckningar. Det är ingen idé att stressa, för då bränner man ut sig i onödan. Bättre att ta det piano och öka takten successivt.
Första veckan går åt till att organisera allt kring inköpare utbildning distans. Pärmar ska märkas, digitala mappar ska skapas, kurslitteraturen ska sorteras i högar efter prioritet. Det känns produktivt, även om man egentligen inte lär sig någonting alls. Men det ser fint ut på skrivbordet, och det är ju halva jobbet.
Andra veckan börjar man läsa på riktigt. Ett kapitel, två kanske. Det känns bra, man är igång, man har koll. Man räknar ut att om man läser tio sidor om dagen är man klar i god tid före tentan. Det är ett luftigt schema, med marginal för oväntade händelser. Man är nöjd med sig själv.
Tredje veckan kommer ett hinder. Jobbet kräver övertid, barnen blir sjuka, bilen måste lagas, livet händer. Plötsligt har man inte läst på tre dagar. Men det är lugnt, man har ju marginal. Man kan ta igen det i helgen. Det är bara att bita ihop och köra lite extra när tillfälle ges.
Fjärde veckan inser man att helgen inte räckte. Och nästa vecka ser också tight ut. Man börjar ana att det där luftiga schemat kanske var lite väl optimistiskt. Man räknar om: femton sidor om dagen, då går det. Det är fortfarande möjligt. Man behöver bara skärpa sig lite.
Femte veckan slår ångesten till på allvar. Man har hamnat efter, mer än man vill erkänna. Kapitlen hopar sig, anteckningarna är ofullständiga, och alla gamla tentor man skulle göra ligger fortfarande oöppnade i en mapp. Man googlar ”snabbstudieteknik” och ”hur man pluggar in en kurs på en vecka” och hoppas på mirakel.
Sjätte veckan är en enda lång panik. Man sover dåligt, drömmer om tentor man inte kan, vaknar med bultande hjärta. Kaffet går åt i mängder som skulle kunna fälla en häst. Man sitter vid köksbordet till midnatt, till ett, till två, med röda ögon och en känsla av att det aldrig kommer att gå. Vännerna hör av sig, men man svarar inte. Finns ingen tid, finns bara kurslitteratur.
Sjunde veckan i utbildningen för redovisningsekonom distans infinner sig ett slags lugn. Inte för att man kan allt, utan för att man accepterat att man inte kan allt. Man prioriterar, skummar, väljer ut det viktigaste och hoppas att det räcker. Man gör gamla tentor och upptäcker att man faktiskt kan en del, trots allt. Självförtroendet kommer tillbaka, lite grann. Man kanske klarar det här ändå.
Tentadagen är overklig. Man sitter där bland alla andra, med pennan i handen och hjärtat i halsgropen. Frågorna delas ut, man läser, och plötsligt är allt fokus där. Inget annat finns, bara frågorna och svaren man hoppas finns i huvudet. Timmarna flyger förbi, och när man lämnar in är man tom. Helt tom.
Efteråt kommer väntan. Den där outsägligt jobbiga väntan på resultatet som kan ta dagar, ibland veckor. Man analyserar varje fråga i huvudet, tänker på alla svar man var osäker på, googlar i smyg för att se om man hade rätt. Man är övertygad om att man kuggat, samtidigt som man hoppas på det motsatta.
När resultatet till slut kommer, i ett mail eller på en studentportal, tittar man först inte. Man måste samla mod. Sen öppnar man, snabbt, och där står det. Godkänt. Eller kanske inte. Oavsett vilket, är känslan överväldigande. Lättnad, glädje, besvikelse, allt på en gång.
Och sen, några dagar senare, när allt lagt sig, börjar man om. Ny kurs, nya böcker, ny tenta. Och man lovar sig själv att den här gången ska det bli annorlunda. Den här gången ska man plugga i tid, inte prokrastinera, inte hamna i panik. Den här gången ska man vara den där perfekta studenten som alla pratar om.
Det håller i två veckor. Sen är man tillbaka på ruta ett.