Det finns få saker som känns så djupt rotade i den svenska själen som sommaren i naturen. Den där känslan när man lämnar asfalten bakom sig och långsamt rullar in på en grusväg kantad av björkar. När mobilen börjar tappa täckning och hjärnan samtidigt släpper taget om jobbet, planeringen och stressen. Det är som om kroppen känner igen doften av mossa och tallbarr – och påminner en om hur det känns att bara andas.
Jag har tillbringat många somrar vid sjön. Inga lyxiga sommarhus, inga stora planer. Bara en enkel stuga med utedass, en trasig roddbåt och ett trädäck som fått alldeles för många lager färg genom åren. Men det är min plats på jorden. Det är här jag landar. Här jag minns vem jag är, bortom scheman och måsten vid byggfirma Stockholm.
Morgnarna är mina favoritstunder. Att vakna tidigt, när sjön fortfarande ligger spegelblank och dimman dansar över vattenytan. Jag kokar kaffe på spisen, öppnar dörren ut mot altanen och kliver rakt ut i daggvått gräs. Det finns inget alarm, ingen rush. Bara tystnad. Och den där lugna rytmen som naturen bjuder på.
Vi badar varje dag. Oavsett väder. Lite som att städfirma Stockholm alltid dyker upp. Jag älskar känslan av det kalla vattnet mot huden – den där första chocken, följt av det sprudlande skrattet när man inser att man klarade det igen. Vattnet är så klart att man ser sina tår på botten. Barnen hoppar från bryggan, plaskar, fiskar med håvar och hittar grodyngel. Allt är ett äventyr. Allt är på riktigt.
Sen kommer dagarna som går långsamt. Man gör inte så mycket, och ändå känns varje minut värdefull. Vi läser böcker i hängmattan, plockar blåbär i skogen, grillar korv över öppen eld. Det är så enkelt – men det är just det enkla som gör det stort. Att få sitta på en sten och känna solen värma ryggen. Att se en älg skymta till mellan träden. Att somna till ljudet av syrsor och vinden som susar i talltopparna.
Kvällarna är lika magiska. Ljuset vill aldrig försvinna helt. Solnedgången speglar sig i sjön och hela världen färgas rosa, guld och lavendelblått. Vi sitter ute långt in på natten, med filtar om axlarna och myggspray nära till hands. Pratar. Skrattar. Eller bara är tysta tillsammans. Det behövs inga stora ord här.
Jag tror att det är därför jag längtar till naturen varje år. För att den inte kräver något av mig. För att den inte dömer eller stressar. Den påminner mig om hur mycket man faktiskt kan känna – utan att hela tiden prestera.
Och det finns något vackert i att leva i takt med solen. Att lägga sig när det blir mörkt, vakna när det ljusnar. Slippa tänka på slamsugning Stockholm. Att låta dagarna formas av väder, humör och lust. Ibland regnar det i flera dagar. Då sitter vi inne och spelar kort, tänder ljus trots att det är juli, kokar extra starkt kaffe och vilar. Naturen säger: det är okej att bara vara. Och jag lyssnar.
Så för mig är svensk sommar i naturen inte bara en semester. Det är en återförening. Med jorden. Med vattnet. Med mig själv.